Jaha se där ja! Enligt både Resume.se och IDG.se kommer Aftonbladet se till att alla anställda ska få iPhone som arbetstelefon. Jag vet inte hur jag ska tolka den nyheten. Jag har inte mycket för Aftonbladet som tidning men min kärlek till Apple får mig att mjukna lite.
Jag tycker det är ett bra initiativ hos Aftonbladet och förhoppningsvis är det ett steg i rätt riktning mot en bättre tidning. För det är ju trots allt så, att dom börjar att förändra underifrån.
Vissa rubriker blir man lite konfunderad över. Jag läser på IDG.se att ett svenskt företag lyckats se till att man kan ha 200 miljoner telefonnummer i sin telefon. Läckert… eller?
“Nyligen lanserade Luleåföretaget Oricane en applikation som ger mobilanvändare möjligheten att bära omkring 200 miljoner nummer i sin telefonbok.
- Det här är bara början, hävdar grundaren Mikael Sundström, som är förtegen om hur det kommer att visa sig i praktiken.”Urklipp från idg.se.
Min första tanke var “Oj, jaha. ok…. Varför?”. Sen så funderade jag lite grann och läste hela artikeln och försökte bli klokare på vad det innebar med 200 miljoner nummer. Alltså siffran är ju rätt så massiv och det låter ju häftigt o allt det där. Men fortfarande, varför? Dom själva vill ju inte ens berätta varför deras produkt är så bra. Det är lite som att säga att man har lösningen på en sjukdom men man vill inte bota dom sjuka.
Nu tror jag inte 200 miljoner telefonnummer kommer rädda min vardag men vem vet, det kanske blir så att det blir jättenyttigt och man direkt kan se vem som ringer genom ett snabbt uppslag i 200-miljoners-databasen men för tusan…. Flat rate då? Är det inte dit vi är på väg?
IDG.se tar hem priset för novembers bästa rubriksättning. Det mest diskuterade kring fildelning sen FRA-frågan i somras har ju såklart varit IPRED. Ämnet diskuteras så flitigt i media och bloggosfären så man känner för att ta en ipren om man ska behålla förståndet. Hur som helst - IDG publicerar ännu en artikel om ämnet och ironin i rubriken gör ju artikeln till novembers vinnare. Grattis!
Den 19:e november kunde man se hur programmet Insider på TV3 ägnade ett avsnitt åt hur “nätpedofiler härjar fritt på ungas hemsidor“. På IDG kan man läsa en artikel om sexuellt ofredande av barn på internet. Diskussioner har pågått länge kring vad internet innebär för barn och på vilket sätt den sociala situationen förändras. Och som dagens infrastruktur ser ut handlar det i allra högsta grad om att barn är oskyddade när dom befinner sig online. Det handlar förstås även om okunskap om konsekvenserna av ett visst agerande. Att skicka sin bild till en person man inte faktiskt vet vem det är kan få fatala efterverkningar.
Den vanligaste faktorn är att ett möte mellan ett barn och en äldre person som söker barn (självklart för olika syften) börjar med en chatt och sen övergår till att barnet ger ut sitt mobiltelefonnummer. Redan här kan den äldre personen leta rätt på barnets riktiga namn, hemadress och genom att gå in på någon kartsajt typ hitta.se så går det att se exakt vart barnet bor.
Det här scenariot tycker vi är jätteallvarligt och därför startade vi Freespee. Med Freespee kan barnet få ett tillfälligt telefonnummer som inte syns i telefonkataloger på nätet eller i den fysiska telefonkatalogen. Alla samtal till det tillfälliga numret skickas vidare direkt till ett annat nummer (mobil eller hemnumret). På så vis säkras barnets integritet och den äldre personen kan inte leta rätt på barnets hemadress eller andra personuppgifer.
Läs mer om Freespee och hur tjänsten fungerar på www.freespee.se.
På IDG kan man läsa om problemen med tjänster för att kunna hyra/köpa film via nätet och kolla på sin TV eller mediaenhet. Mycket beskrivs som filmbolagens fel att det finns väldigt få titlar tillgängliga och en annan orsak är tekniken.
Den första tanken som slår mig är att det kanske går att lära från musikbranschen. För musik finns det en stor mängd tjänster för att enkelt kunna köpa musik till sin dator/mediaenhet. Apples iTunes är en sjukt smidig tjänst där long tail begreppet gör sig påmint. En annan smart tjänst är http://amiestreet.com/ där du betalar ett litet belopp för låtar som användare inte har laddat ner så ofta, och är det så att en låt är populär och laddas ner ofta så kostar den lite mer. Är du också tidig att rekommendera en låt får du en viss avkastning om andra också rekommenderar låten. Sjukt smidigt och smart tjänst.
Så hur ska det fungera med film och tv-produktion? När det gäller musik går det ju smidigt att ladda ner till datorn (och en dator har ju rätt många svenskar idag). Men när det gäller att ersätta video- eller dvdspelaren blir det en annan femma. Det handlar (enligt mig) ungefär om att koppla upp sin TV mot internet. Det finns ju ett stort antal sätt att kunna göra det här idag, med diverse boxar som vi kan köpa on-demand tjänster via eller genom att koppla in sin dator mot TV’n och på så sätt kolla på filmer m.m. Ett annat sätt är att ha en spelkonsol som typ X-box, Wii eller PS3 och på samma sätt använda datorn som verktyg för att få hem filmerna.
Det har ju siats väldigt många år om vad som kommer hända i framtiden med teknik och våra hem. Det är allt från klassisk sci-fi till små enkla hjälpmedel som får oss klara vardagen smidigare, och ska jag själv dra min slutsats om framtiden för video och film tror jag det stavas “Robert på steroider“. Boxer-effekten som genomsyrar Sverige är vad nästa grej gäller för film behöver bli. Sen så behövs väl ett intuitivt tangentbord och mus m.m. så att det blir smidigt att surfa. Det finns ju redan den här typen av tjänster med video-on-demand men det som är skillnaden är att det idag inte är en folksjukdom att alla måste ha en box. Detta är vad som behövs om jag får gissa. Då kommer man inte behöva stå där i videobutiken och välja gamla Scanbox-filmer för att utbudet är så kasst, utan man kommer kunna sitta hemma i sin soffa och bege sig längre och längre ut på den långa svansen (läs:long tail) och förhoppningsvis berikas av ett större kulturellt utbud.
Sen är det ju självklart alltid intressant att diskutera priset. Vad är människor beredda att betala för en viss tjänst? Återigen tror jag det går att lära mycket från musikindustrin. Både film och musik går ju rätt så mycket hand i hand när det gäller viljan att tjäna pengar, piratkopiering och förändringar i utvecklingen av användandet av tjänster.
Den som lever får väl se hur det går och om jag kommer ha jättefel eller inte.
Det är intressant hur vårt samhälle ständigt omformas och tekniken mer och mer blir en otroligt viktig del av varje medborgares vardag. Idag förväntar vi oss att tekniken ska fungera 24 timmar om dygnet och 7 dagar i veckan. Gärna mer och oftare så att vi kan vara riktigt säkra på att inte bli satta på pottkanten, om det skulle skita sig.
För skiter sig, det gör det! Så är det med teknik. Tyvärr så går det aldrig att komma undan - det gäller bara att vara medveten om det. Idag vid lunch så möttes Swedbank-kunder av en icke fungerande hemsida. Jag läser via IDG.se att det berodde på centrala störningar som slog ut åtkomsten till hemsidan. Vidare så halkar jag in på en annan lite äldre artikel som handlar om FI’s ansvar att inspektera och bibehålla kvalitén hos de svenska bankernas it-miljö, så att vi samhällsmedborgare inte ska bli utan vår rätt att kunna hantera pengar via vår internetbank.
För det är ju så det ser ut, vår infrastruktur har förändrat vårt sätt att hantera pengar och som medborgare förväntas du göra dina bankärenden via internetbank - vare sig du vill eller inte. Många diskussioner har förts i många år om just detta, främst i samband med generationsfrågan att äldre människor har svårt att ta till sig tekniken.
Så vad ska man säga om teknik och förväntan hos medborgarna? Jag tycker man målar in sig i ett hörn när man hela tiden enbart ser fördelarna men aldrig funderar på om det kan leda till några nackdelar. Att vara kritiskt kan idag nästan bli synonymt med fientlig. Jag tror att varje dator borde ha en liten lapp där det står “Ta det lugnt. Det ordnar sig”. Då kanske medborgaren som är förbannad för att något inte fungerar kan läsa texten, fundera en stund och sen sätta sig ner med en god bok eller varför inte ge sig ut i naturen.
Ja, eftersom det är intressant med allt som händer på den digitala sfären måste jag ju såklart nämna lanseringen av svenska Youtube.
Det enda vettiga jag lyckats förstå av den svenska versionen av Youtube är att det finns ett mer lokalt förankrad möjlighet för Google/Youtube att erbjuda annonsplats för svenska företag (och på så sätt tjäna pengar), och att det i viss mån finns en möjlighet att uppladdningen av videos från det lokala land där Youtube slagit sig ner kommer öka.
I övrigt spelar det väl mindre roll för svenska Youtube-surfare om det är en svensk eller allmän version av Youtube dom besöker. Det är väl snarare så att om materialet på svenska Youtube kommer vara förhållandevis försvenskad kommer vi bli än mer inhemska i vårt nordliga land. Nä, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det kanske blir bra hur som helst.
Det som förvånade mig är hur enkel och dålig(?) deras intro-video är. Är det ett medvetet val att ha kass kvalité på personerna filmade med en handkamera? Eller är det bara så att det fanns en begränsad budget och kort om tid? Min spontana tanke är att det säkert är medveteten för att vara i sann hemma-gjord-film-upp-på-youtube-stil. (Ja visst, själva introt i introt är ju trevligt så det får dom tummen upp för).
IDG.se skriver om “Generation Y, dom uppkäftiga 80-talisterna”. Företeelsen i sig är väl knappast ny, men “den nya tidens” företag har onekligen banat väg för ett nytt sätt att arbeta. “Frihet under ansvar”, det verkar stå högst upp på alla arbetssökandes önskelistor nuförtiden. Och absolut, det borde det också.
På andra sidan bordet sitter nämligen ett företag vars högsta önskan är att hitta någon som både passar in i företaget, men som också har många idéer och är självgående. Någon som levererar utifrån sina egna värderingar och tankar. Väl inne “missbrukas” friheten säkerligen, men ärligt talat, vad spelar det för roll?
Arbetsdagen är inte längre 9-5, den har övergått till att vara flytande. Säkert på gott och ont, både privat och i arbetet. Individen förväntas inte längre sitta av sin tid i fikarummet för att kunna stämpla ut när klockan slår för heltimme. Istället ska man leverera. Hur man väljer att göra med tiden är av mindre intresse.
Personligen hoppas jag att företag fortsätter utvecklas mot bakgrund av detta. Det enda som skrämmer lite är faktiskt; Vem kommer att vilja söka ett arbete som inte ger frihet under ansvar om 20 år?
