Umair Haque ger drygt 70 minuter av sitt liv. Jag tycker verkligen du ska ge 70 minuter av ditt liv. Föreläsningen kan kanske ge dig en nyanserad bild av finanskrisen och förhoppningsvis en del insikt i hur ett recept på en lösning kan se ut.
T-post är ett svenskt företag som gör en lite annorlunda grej. Dom säljer t-shirts till medlemmar. Var 6:e vecka (ungefär) så kommer det en t-shirt - bokstavligt talat - rätt ner i brevlådan. Du bestämmer inte själv tryck eller färg, du får bara ta emot det dom skickar dig. Och det är hur skönt som helst!
Jag tycker T-post verkligen visar vägen för hur ett företag i klädbranschen kan funka. Dom har en relation med sina kunder, och som kund får man sig att känna sig speciell. Här finns lilla jag och får vara en del av nånting riktigt schysst. Det är en speciell känsla som få företag klarar av att leverera.
T-shirt är en sann klassiker. Det finns förmodligen miljarders och åter miljarders olika tryck och motiv. Jag har en gammal förkärlek till t-shirts och det var med glädje jag tog emot min första t-shirt igår kväll efter jobbet. Glad i hågen kastar jag på mig mitt nya stycke identitet och upplever en känsla som jag tror är sjukt vanlig vid postorder. “Den satt ju sådär” tänkte jag och kollade mig i spegeln. Trots en tydlig storleksmodell lyckas jag inte pricka rätt storlek till min kropp. Plötsligt hör man sig själv säga “Njae, men det var väl inte så farligt.. eller?” och tittar frågande på sin respektive (i mitt fall). Men som tur är inser jag att det faktiskt går att skicka tillbaks varor man beställt över internet och bestämmer mig för att maila till T-post.
Så här såg mitt mail ut:
Vad ska man tro nu då? Hur kommer dom hantera det här? Man får bara hoppas på ett svar i stil med “Självklart fixar vi biffen” och informerar mig om hur deras ordersystem funkar.
Förresten, ska du besöka t-post rekommenderar jag varmt att du öppnar ett nytt fönster i din webbläsare. Dom har satsat på en funktion som anpassar webbfönstret efter deras design. Sjukt irriterande 90-talsteknik.
När det kommer till pengar och makt slutar man aldrig förvånas. Vi människor är i grund och botten förmodligen mest rädda och försöker därför skapa någon slags balans tillsammans - vilket har gjort att vi lever i en apparat som kallas socialisation.
I Sverige har vi ett (på gott och ont) system som gör att vi betalar vår skatt och kan på så vis ta del av samhällets tjänster i de fall vi behöver. I Sverige har vi också statlig television som finansieras av en licensavgift som sköts av Radiotjänst. Vi människor som växt upp med fler kanaler än SVT1 och SVT2 lever under helt andra premisser än våra tidigare generationer. Vi har på bara några årtionden förändrat våra livsvanor och vår kulturkonsumption. Internet är för oss svenskar idag en självklarhet och att zappa mellan minst 5-9 kanaler på TV’n tillhör vårt nya sätt att titta på TV.
I takt med teknikens framskridande och möjligheterna att kombinera internet+tv har våra TV- och internet-vanor sammanflätats till att vi nu använder internet i allt högre grad för att titta på rörlig media (se t.ex. Mindparks inlägg idag om rekordsiffror för online-video). SVT lanserade för inte så länge sen sin fina tjänst svtplay där vi internetanvändare kan titta på SVT-produktioner i hög kvalité. Hurra-ropen har varit många och framtiden såg ljus ut för ett SVT som brottats med tittarsiffror under en lång lång tid.
Idag kunde man dock läsa på IDG att SVT vill få ut allt sitt material på webben med hjälp av schweizarna zattoo. Det innebär kort och gott att varje unik dator blir en tv-mottagare och är därmed licenspliktig. IDG-artikeln talar främst om licensavgifter på stora företag med många datorer som kan stå företagen dyrt. Men jag tycker det ligger något mer i botten här. Är det här rätt väg att gå? Hur många gånger har inte fildelning och internets framtid diskuterats över kaffekoppar, sänglampor, matbord, bloggar (FRA-debatten), internet-forum, msn-chattar m.m.
Hur vill vi att vårt internet-användande ska se ut? Hur kan vi få vårt samhälle att fungera i “den nya världen” som IT trots allt symboliserar i våra liv? Kan vi påverka statliga institutioner på ett sätt som får den lilla människan att känna sig delaktig och rättfärdigad?
Frågorna blir många, och förmodligen är det ungefär liknande frågor som alltid ställts sedan samhällets begynnelse. En sak som jag tror jag kan besvara redan nu, är att vi som använder internet är beredda att kämpa för vår sak. SVT bör fundera en eller två gånger extra på vilket sätt dom vill arbeta - Med eller mot tv-tittarna/användarna.
Mannen, myten, legenden Chris Anderson (bossen på Wired) besöker Sverige (nåväl, Malmö i alla fall) och talar om begreppet “Free” (är “Gratis” en bra översättning?) på Media Evolution.
Chris Anderson slår alltså ett slag för den gamla klassikern “Gratis är gott” och hävdar att det är framtiden inom business. Något som mr. Anderson verkligen kommer skapa med sin bok är hur som helst diskussion! På boken får vi visst vänta fram till sommaren 2009 om man får tro Amazon. Jahapp.
Kickad.nu är en tjänst som IT24/IDG har tagit in under sina vingar. På nyhetslöpet på IDG.se ligger den här fina boxen typ 6-8 nyheter ner. Det slog mig hur märkligt det känns att konstant bli påmind om att företag går sämre i en så kallad lågkonjuktur och att företag helt enkelt måste säga upp anställda.
Kanske borde man fundera på hur främjar en positiv bild istället för att vara negativ? Ni vet, att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Här nånstans i mina tankebanor börjar jag inse vilken sajt jag sitter och kollar nyheter på. Tack för optimismen IDG.se!
Tailsweeps VD och tillika grundare Joakim Lerulf berättar sin story om hur hans företag Tailsweep ser på bloggar och på vilket sätt man tjänar stålar. Disruptive.nu’s Christian Rudolf håller på och skapar en brygga mellan DIY-videoreportage och UR-TV på SVT, och jag gillar det! Det är spot-on, med en råkänsla och med intressanta människor. När man talar om att video är nästa grej som gäller “där ute” tror jag mycket på den här typen av videoinslag - det ska ju gärna ge något. Tack för det herr Rudolf!
Favoritrepliken från herr Lerulf i det här inslaget är helt klart dom sista meningarna där han bland annat säger;
“syns du inte, så finns du inte, och pratar dom inte om dig så måste du se till att dom pratar om dig. För annars försvinner du i varumärkeshavet.”
Det har ju sagts förut, men är helt klart värt att nämnas lite då och då!
Det finns många ordspråk i världen och ett ordspråk som varit aktuellt under en längre tid är att “mycket vill ha mer”. Hos både DN.se och Pc För Alla kan man idag läsa att jätten Warner Music nu inte kan komma överens om ersättningen för att visa musikvideos på Youtube och därför ska en jäkla massa musikvideos tas bort.
Kontentan är rätt enkel - Youtube (Google) tjänar stålar på att visa videos, och Warner tycker vill ha mer av kakan för att vara nöjda.
Hur länge ska det här “kriget” pågå då egentligen? Hela cirkusen kring Ipred-lagen har vi kunnat följa hela hösten och för ett tag sen gick svenska artister till attack (läs hos bl.a. IDG.se, DN.se) och det var övervägande artister från den gamla skolan. Artister som hade jäkligt fel i sak kring fildelning och stöld. Ett bra exempel i samband med den debatten var hur Timbuktu visar vilken väg som är rätt att gå (plus att han är smart och använder mediabruset för att få ut sin musik och sitt budskap).
Saken är klar enligt mig - Gamla hundar kan aldrig lära sig att sitta. Det är synd för artisterna som är signade hos Warner att dom leder artisterna åt fel håll.
Läs mer hos DN.se eller IDG.se om Warners slakt av Youtube-filmer.
Vissa rubriker blir man lite konfunderad över. Jag läser på IDG.se att ett svenskt företag lyckats se till att man kan ha 200 miljoner telefonnummer i sin telefon. Läckert… eller?
“Nyligen lanserade Luleåföretaget Oricane en applikation som ger mobilanvändare möjligheten att bära omkring 200 miljoner nummer i sin telefonbok.
- Det här är bara början, hävdar grundaren Mikael Sundström, som är förtegen om hur det kommer att visa sig i praktiken.”Urklipp från idg.se.
Min första tanke var “Oj, jaha. ok…. Varför?”. Sen så funderade jag lite grann och läste hela artikeln och försökte bli klokare på vad det innebar med 200 miljoner nummer. Alltså siffran är ju rätt så massiv och det låter ju häftigt o allt det där. Men fortfarande, varför? Dom själva vill ju inte ens berätta varför deras produkt är så bra. Det är lite som att säga att man har lösningen på en sjukdom men man vill inte bota dom sjuka.
Nu tror jag inte 200 miljoner telefonnummer kommer rädda min vardag men vem vet, det kanske blir så att det blir jättenyttigt och man direkt kan se vem som ringer genom ett snabbt uppslag i 200-miljoners-databasen men för tusan…. Flat rate då? Är det inte dit vi är på väg?
Jag har själv kört på upplevelsejulklappar ett par gånger tidigare och faktiskt använt Ticnet.se. I år så lär ju deras besöksstatistik (och omsättning?) öka rätt så markant om man får tro påverkan utifrån “årets julklapp”. Men hur mycket påverkar då design/utformning/funktion hos Ticnet.se i form av potentiella avslutade köp? Jag tror det handlar om stora siffror.
Hur kan dom förbättra hos Ticnet.se? Ja först och främst arbeta effektivare med att erbjuda besökaren “mer” relaterad information, klart bättre sökfunktion och en annan av mina favoriter skulle vara att färgindela olika kategorier, mindre löptext och mer bilder (främst tumnaglar) i samband med evenemang. Kanske inte köra så hårt på banner-annonser för vissa evenemang utan en struktur som mer liknar iTunes+Amazon. Där nånstans tror jag Ticnet.se skulle kunna bli en grymt bra tjänst.
Det är mycket USA-val just nu. Och det är inte så konstigt, flera år av förberedelse når nu sin kulmen i och med valet som sker om mindre än en vecka. Igår tog Obama-kampanjen ett nytt steg i och med en 30 minuters reklamfilm som sändes på tre av dom största tv-bolagen i staterna - ABC, CBS, NBC. Men det var inte billigt direkt, DN.se rapporterar en prislapp på runt $4 miljoner. Det är inte småpotatis det inte.
Titta själva på reklamfilmen - det är välgjort, utan en massa pajkastning och handlar om människorna, dom amerikanska medborgarna.
